By med rötterna i medeltiden

Tranaes      Tranås      Skåne-Tranås

sammanställt av Nils Einar Regefalk och Per I de la Motte

Den äldre danska stavningen, Tranaes, antyder vad ortsnamnforskningen nu är överens om, att det handlar om ett näs, fuktig mark, där Tranor häckar. Av gamla kartor framgår också att Tranås by var omgärdad av fuktiga områden, kärrmarker, och att flera åar sammanstrålade i byn. Detta utgör en av anledningarna till att byn etablerades på platsen. Tillgången till vatten för djur och hushåll var en avgörande anledning till byns etablering. Anisabäcken som flyter genom kvarndammen är ett blått stråk som samlar sitt vatten vid Kronovalls slott och leder det till Öresund via Kävlingeån.

En annan orsak, som stödde byns utveckling till att bli en av Österlens största byar, var läget där viktiga färdleder korsades. Vägen från Lund, österut via Tranås, var en viktig förbindelse- och kommunikationslänk för att förbinda domkyrkan och staden Lund med kyrkorna österut och vidare mot den östra kusten till hamnstaden Simrishamn. Den nuvarande Diligensvägen är den gamla vägsträckningen genom byn och möter i en unik korsning mitt i Tranås by vägen mellan Lund – Simrishamn. Här har resande herremän, från såväl det danska som det svenska riket passerat under många århundraden.

Den första fast bosättningen kan rimligen ha ägt rum under 900-talet. I Tranås socken uppfördes under tidig medeltid en borg och ett territorium med ungefär samma utsträckning som socknen Tranås. Ca fyra kilometer från Tranås by finns synliga rester av en borgplatå omgiven av en vattenfylld vallgrav. Denna territoriella enklav är på kartor från sent 1700-tal klart avgränsad från omgivande landområde. Denna borg testamenterades 1201 av ärkebiskop Absalon till Lunds domkapitel. Absalons donation medförde att borgen med omgivande territorium utgjorde en särskild territoriell och administrativ förvaltningsenhet med samma juridiska ställning som ett härad med befogenhet att skipa rätt. I äldre skrift och efter tyskt mönster kallades ett sådant områd ett "Bezirk".

Kristendomens utbredning i Danmark började ungefär vid samma tid. Första stenkyrkan i Tranås byggdes redan i mitten på 1000-talet och var med sin romanska stil med ett halvrunt absid lika många andra kyrkor som uppfördes i de danska provinserna efter kristendomens införande. Denna kyrka revs och ersattes 1880 av den nuvarande kyrkan.

Efter den svenska erövringen 1658 kom Tranås att inordnas under den svenska Gästgiveristadgan. Gästgiveriet i Tranås blev en strategisk plats med Brösarps Gästgiveri c:a 20 km norrut, Sjöbo c:a 20 km västerut, Hammenhög c:a 20 km sydost och Herrestad c:a 20 km söderut. Gästgiveriet i Tranås blev för många sista anhalten före Ystad dit man skulle för att ta postbåten till Stralsund.

Efter Sveriges erövring av Skåne upprättades kartor över de gamla danska landesbyarna i de erövrade landskapen. Kartan över Tranås upprättades och fastställdes 1766. Skiftesreformerna i slutet av 1700-talet och början av 1800 var början till en förändring av bebyggelsen i Tranås by. Enskiftet, som avslutades 1809, blev början till slutet för den gamla bondbyn. När bondgårdarna flyttades ut ur byn blev istället handel och hantverk mera tongivande. Under 1800-talets senare årtionden uppstod den bystruktur som tydligt syns i bebyggelsen kring torget och gatunätets utlöpare i alla fyra väderstrecken. Denna stjärnform skiljer sig från övriga österlenska byar, som oftast är så kallade radbyar. Torget i Tranås, tillsammans med kvarndammens placering mitt i byn, bidrog med all sannolikhet till denna struktur. De gamla bygatorna i Tranås är intakta och torget belades med kullersten under 1800-talets senare del. 1862 hade Tranås fått rätten att ordna torgdagar varje helgfri torsdag med anledning att Ystad låg 2,5 mil bort och att torghandeln skulle underlätta för fattigt folk att förse sig med livsförnödenheter.

På slutet av 1800-talet byggdes de två järnvägslinjerna Malmö - Simrishamn och Ystad - Eslöv. Det var tänkt att låta Tranås som en av de största byarna i trakten, med mer än 20 gårdar, att bli järnvägsknut för dessa linjer. Dessutom var byn redan som gästgiveriort en inarbetad knutpunkt. Motståndet mot järnvägsbygget och dess risker för kreaturen blev emellertid så starkt att järnvägsmännen valde att söka en ny plats, en liten by med sju gårdar i Tryde socken. Byns namn var Tomelilla !

På 1930-talet bildades Rosenhagens plantskolor, som drevs av den driftige Oscar Mårtensson. Som kunglig hovleverantör blev plantskolan tongivande för byns näringsverksamhet och som en nationell leverantör av växter. I byns blomsterfester 1944 – 1965, som arrangerades av Tranås Ungdomsförening, var plantskolan en viktig och nödvändig partner.

Tranås i Skåne fick en konkurrent om ortsnamnet när en Småländsk Järnvägsstation med stadsambitioner växte fram under början av 1900-talet. Vid samma tid bestämde Kungliga Postverket om olika tilläggsnamn för att särskilja olika orter med samma namn från varandra. Därmed förändrades åter ortsnamnet, denna gång till Skåne Tranås. Namnet Tranås lever vidare vid benämning av kyrka och församling. Vägskyltar med både Tranås och Skåne Tranås visar emellertid att namnfrågan ännu inte är avgjord vilket kan vålla viss förvirring och åsikterna går isär om byn ska benämnas Tranås eller Skåne Tranås. Kanske vore byns ursprungliga namn, Tranäs, en mera rimlig och historiskt korrekt benämning?

Gästgivaregårdarna i Tranås

Tranås fick sin första gästgivaregård 1684. Den var belägen söder om Tranås torg, inte lång från nuvarande Brummers krog. Den 20 februari 1766 brann gästgivaregården och landshövdingen av Malmöhus län förordnade att en ny gästgivaregård skulle uppföras i Tranås. År 1767 stod en ny gästgivaregård färdig i byns norra del, på den så kallade tjuråkern. Gården bestod av fyra kringbyggda längor med ett vagnslider (ingång). Korsvirke, lerstensväggar och halmtak var den ursprungliga byggnadstekniken. Taken ersattes så småningom med papp- och spåntak och gårdsplanen var belagd med kullersten.
Genom sitt läge i korsningen mellan två korsande vägar, så småningom riksvägar, blev Tranås gästgivaregård ett väl frekventerat och uppskattat härbärge. Gästgivaregården stod som värd för inspelningen av filmen Skåningar som spelades in 1944.

Under 1940-talet seglade en äganderättstvist upp mellan den siste innehavaren och byamännen. Tvisten avgjordes till byamännens fördel. Gästgivaregården drevs vidare av ytterligare tre arrendatorer och krögare men gården hade förfallit allt mera och var i dåligt skick. Det kulturhistoriska värdet åsamkade byamännen mycket bekymmer som dock avlöstes av katastrofen den 22 augusti 1953, då hela gården brann ned till grunden. Det enda synliga minnet är trappan och kullerstensbeläggningen.

Minnestavlan vid trappan restes av byamännen på initiativ av rättschefen och FN-domaren Lennart Aspegren och skådespelaren och författaren Hans Alfredson, som båda har anknytning till platsen. Den förra har rötter i byn och hans farfars farfar var nära att omkomma vid den första gästgivaregårdens brand. Hans Alfredssons litterära släktsaga ”Tiden är ingenting” har del av handlingen förlagd till Tranås gästgivaregård.

 

 

 

 

 

Copyright Tranås Ungdomsförening · Webdesign GLA Reklam & Kommunikation AB